Tekniken är en gåva. Frågan är vad vi gör med den.
Allt var inte bättre förr. Men framtiden blev heller inte riktigt den vi blev lovade.
Det finns en bekväm fälla som vi ofta trillar i när vi talar om modernitetens stress: frestelsen att drömma sig bakåt.
Vi romantiserar en tid som vi själva slipper leva i. Men det krävs inte särskilt mycket historisk ärlighet för att inse att det förflutna till stor del bestod av monotoni, slit och sårbarhet. Tvättbaljan gav varken själsro eller djupa samtal; den gav värkande ryggar och förfrusna händer. Att plöja med häst var inte en poetisk naturupplevelse, det var ett fysiskt fängelse från soluppgång till solnedgång.
Allt var sannerligen inte bättre förr. Tekniken är, och har alltid varit, en av människans vackraste gåvor till sig själv.
Det är genom teknik vi har lyckats utrota dödliga sjukdomar, fördubblat vår medellivslängd och gett en vanlig människa tillgång till mer kunskap i sin ficka än vad som rymdes i biblioteket i Alexandria. Jag hoppas av hela mitt hjärta att de kommande decennierna blir de mest innovativa i historien. Jag hoppas att den artificiella intelligensen hjälper oss att förstå universums gåtor, utveckla fossilfria energikällor, ställa tidiga cancerdiagnoser och automatisera bort varje uns av farligt, själsdödande rutinarbete.
Att kritisera hur vi lever är inte detsamma som att vilja vrida klockan tillbaka.
Men erkännandet av teknikens storhet gör inte frågan mindre akut: Varför blev framtiden då inte riktigt den vi blev lovade?
När ekonomen John Maynard Keynes på 1930-talet spådde att hans barnbarns generation skulle arbeta femton timmar i veckan var det ingen naiv utopi. Det var en fullständigt logisk matematisk beräkning baserad på teknikens tillväxtkurva. Rent produktionsmässigt hade han rätt; vi är i dag mångdubbelt rikare och mer produktiva än på hans tid. Men kalkylen missade det mänskliga begäret och systemets förmåga att ständigt hitta på nya behov och nya måsten.
Vi använde inte maskinernas gåva till att skapa mer ledighet, djupare eftertanke eller fler stunder tillsammans. Vi växlade in den mot högre konsumtion, tätare rapporteringskrav och fler rader i inkorgen.
Teknik i sig är varken god eller ond, men den är aldrig neutral. Den är en förstärkare. Ger du en hävstång till en kultur som tror att effektivitet är livets yttersta mål, då kommer hävstången att användas för att pressa fram ännu mer bråttom på ännu kortare tid.
Det är därför vi måste sluta fråga vad tekniken kan göra för oss, och börja fråga vad vi vill att den ska göra.
Om AI kan skriva en rapport på fem sekunder, är målet då att vi ska skriva tio rapporter om dagen – eller att vi äntligen ska få tid att läsa, tänka och samtala om vad som faktiskt står i den första? Om vi kan automatisera hälften av våra arbetsuppgifter, ska vinsten då förvandlas till ett ständigt krav på ökad leverans, eller ska vi våga ta ut en del av utdelningen i tid?
Att återerövra tiden kräver ingen revolution mot maskinerna. Det kräver ett uppvaknande inför våra egna prioriteringar. Det handlar om att inse att stillhet inte är slöseri, att vila inte är lathet och att en människa inte är en produktionsenhet som behöver optimeras tills hon går sönder.
Vi har byggt en civilisation med fantastiska verktyg. Vi har frigjort krafter som tidigare generationer bara kunde drömma om. Men ett verktyg blir meningsfullt först när det tjänar ett högre syfte än sig självt.
Tekniken har gett oss förutsättningarna. Nu återstår den svåra, mänskliga uppgiften: att våga stänga skärmen, ta ett djupt andetag och faktiskt börja leva i den framtid vi har skapat.