Andreas Freed

Framtiden vi lovades

Kapitel 05Del II. Det mätbara livet

Dötidens död

Det som går förlorat när ingen längre har tråkigt.

Det finns en särskild blick som nästan helt har försvunnit ur det offentliga rummet: den tomma blicken.

Om du för tjugo år sedan klev på en buss, satte dig i ett väntrum hos tandläkaren eller ställde dig i kön vid snabbkassan i en mataffär möttes du av människor som bara var där. Vissa tittade ut genom ett regnvått fönster och lät tankarna glida iväg. Någon studerade mönstret i bussätets slitna tyg, en annan iakttog en främlings skor eller fastnade i en stilla fundering över vad som skulle ätas till middag. Människor väntade. De befann sig i ett tillstånd av ren, ostrukturerad dötid.

I dag existerar inte det rummet längre.

Kliv på samma buss i dag och scenen är en helt annan. Nackarna är böjda i exakt samma vinkel. Blicken är fäst vid en liten lysande rektangel av glas. Så fort hissen stannar, så fort trafikljuset slår om till rött eller så fort en samtalspartner reser sig för att gå på toaletten, sker samma reflexmässiga manöver: handen glider ner i fickan, fingret låser upp skärmen och ögonen söker omedelbar stimulans.

Vi tolererar inte längre en enda sekund av tomrum.

Vi betraktar detta som en triumf för bekvämligheten. Varför sitta och stirra rakt ut i luften när man kan lyssna på en dokumentär i dubbel hastighet, läsa världens samlade nyheter, rensa tre mejl eller skrolla förbi fyrtio korta videoklipp medan man väntar på pastavattnet? Vi har förklarat krig mot tristessen och utropat oss själva till segrare. Dötiden har avskaffats. Varje spillra av vår vakna tid har förvandlats till användbar yta.

Men i vår iver att utrota tristessen har vi glömt bort att fråga vad den egentligen gjorde för oss.

Tristess är nämligen inte en defekt i det mänskliga operativsystemet. Det är ett evolutionärt och psykologiskt larm. När vi har tråkigt signalerar hjärnan att den miljö vi befinner oss i saknar mening eller yttre stimuli. Och det är just i det ögonblicket – när det inte finns något färdigt att konsumera – som sinnet tvingas börja producera något eget.

Kreativitetsforskare har länge vetat att de bästa idéerna sällan föds vid skrivbordet under hård koncentration. De dyker upp i duschen, under en långpromenad eller när man står och viker tvätt. Hjärnforskningen kallar detta tillstånd för Default Mode Network – det nätverk i hjärnan som aktiveras först när vi slutar fokusera på en specifik uppgift. Det är i detta viloläge som hjärnan börjar städa: den kopplar ihop disparata minnen, bearbetar olösta konflikter, väver samman lösryckta intryck och skapar oväntade metaforer.

Dötid är hjärnans kompost. Det är där erfarenheter får ligga och förmultna i mörker tills de förvandlas till näringsrik jord ur vilken nya tankar kan spira.

När vi fyller varje mikroskopisk lucka med extern stimulans berövar vi oss själva den processen. Vi tillåter aldrig jorden att vila; vi häller bara på ny konstgödsel i form av notiser, åsikter och fragmentariska intryck. Resultatet är inte att vi blir mer bildade eller mer kreativa. Resultatet är att vi blir mentalt förstoppade. Vi konsumerar ständigt andras färdigtänkta tankar för att slippa möta obehaget i att formulera våra egna.

Filosofen Blaise Pascal skrev redan på sextonhundratalet att människans alla olyckor härrör från en enda sak: hennes oförmåga att sitta ensam och stilla i ett rum.

Då krävdes det en viss ansträngning för att fly från sig själv; man var tvungen att gå på krogen, spela kort eller söka upp sällskap. I dag bär vi flyktvägen i byxfickan dygnet runt. Skärmen är en evig maskin för att slippa möta sitt eget inre.

När tystnaden infinner sig kommer nämligen inte bara de briljanta idéerna fram. Det gör även tvivlet, sorgen, den gnagande känslan av att vi kanske lever fel, eller den existentiella svindeln över att tiden går och att vi alla ska dö. Tristessen är dörrvakten till vårt djupaste känsloliv. Genom att bedöva tristessen med oändliga flöden av snabb underhållning slipper vi visserligen ångesten för stunden – men priset vi betalar är att vi också klipper av kontakten med oss själva.

Vi lever i en kultur som hyllar snabbhet och flöde, men som lider brist på djup. Vi läser fler ord än någonsin tidigare i historien, men vi minns färre av dem. Vi tar del av tusentals människors liv varje dag, men känner oss allt mer främmande inför vårt eget.

Att tänka en svår, sammanhängande tanke kräver nämligen tålamod. Det kräver att man står ut med att inte veta, att man vandrar runt i blindgångar och tillåter tanken att ta omvägar. Men i ett digitalt ekosystem där allt är optimerat för omedelbar tillfredsställelse börjar vi betrakta varje form av kognitivt motstånd som ett fel. Om en text inte fångar oss på tre sekunder klickar vi bort den. Om en film dröjer vid ett landskap plockar vi upp telefonen.

Vi har blivit som otåliga barn som drar upp fröet ur jorden var femte minut för att se om det har börjat växa.

Dötidens död är därför inte bara en fråga om förlorade stunder av vila på bussen. Det är i förlängningen ett hot mot vår förmåga till självständigt tänkande, empati och djupare konstnärligt skapande. Utan mellanrum finns ingen rytm. Utan tystnad mellan tonerna finns det ingen musik, bara ett öronbedövande, monotont brus.

Kanske börjar återerövringen av våra liv inte med några storslagna politiska reformer eller digitala asketiska löften, utan i det allra enklaste.

Det börjar med att låta telefonen ligga kvar i fickan nästa gång du väntar på hissen. Att våga stå kvar vid busshållplatsen och bara titta på molnen som driver förbi, även när det känns tråkigt och rastlösheten kryper i kroppen. Att låta blicken bli tom, låta tystnaden sänka sig och ge tanken en chans att äntligen få vandra dit den själv vill.