Andreas Freed

Framtiden vi lovades

Kapitel 07Del III. Vägen ut

Det radikala i att inte göra nytta

Om lekens, konstens och sysslolöshetens egenvärde.

Det finns en fråga som har blivit vår tids mest reflexmässiga sätt att döda glädje:

Vad ska det vara bra för?

Säg till någon att du har börjat spela piano på kvällarna, och den första frågan blir inte hur musiken känns i bröstet, utan om du ska börja ta lektioner för att bli duktig. Berätta att du gillar att snickra, baka surdegsbröd eller måla akvarell, och någon kommer ofrånkomligen att föreslå att du borde sälja det du gör. Starta en webbshop. Bygga ett konto på Instagram. Förvandla intresset till ett side hustle.

Vi har blivit oförmögna att betrakta en mänsklig handling som legitim om den inte bär på ett löfte om nytta, utveckling eller ekonomisk utväxling.

Detta är kapitalismens och prestationssamhällets slutgiltiga seger över fantasin. Det räckte inte med att kolonisera fabriken, kontoret och nattsömnen; marknaden har också lyckats intala oss att till och med våra mest intima passioner måste avkasta något mätbart för att få finnas till. Allt ska leda någonstans. Allt måste bli ett projekt.

I antikens Grekland såg man saken på ett helt annat sätt. Filosofen Aristoteles talade om schole – ordet som ironiskt nog gett upphov till vårt ord ”skola”, men som på grekiska betydde ren, fri ledighet. För grekerna var arbetet bara ett nödvändigt ont för att hålla kroppen vid liv. Målet med tillvaron, livets högsta stadium, var just den fria tiden: den stund då en fri människa kunde ägna sig åt filosofi, konst, samtal och kontemplation.

Schole var inte återhämtning för att orka arbeta mer i morgon. Arbetet existerade enbart för att göra schole möjlig. De hade förstått det vi har glömt: att det som inte gör direkt nytta ofta är det enda som gör livet värt att leva.

När vi avskaffar det onyttiga gör vi tillvaron platt och mekanisk.

Tänk på ett barn som leker. Barnet bygger inte en koja av soffkuddar för att kojan har ett andrahandsvärde på bostadsmarknaden, eller för att barnet vill träna upp sin finmotorik inför en framtida ingenjörskarriär. Barnet leker för lekens egen skull. Handlingen bär sin egen mening inom sig; den pekar inte mot framtiden, den förbrukar nuet fullt ut.

Som vuxna har vi glömt hur man leker. Vi har ersatt leken med träning, underhållning och självhjälp – aktiviteter som ser ut som fritid, men som i praktiken är underordnade kravet på självförbättring.

Att återerövra rätten till att inte göra nytta är därför inte en flykt från verkligheten. Det är en djupt subversiv och radikal handling.

Det handlar om att våga ägna sig åt sådant som är fullständigt poänglöst i ett kalkylblad. Att plocka bär i skogen utan att frysa in dem för vintern, bara för att smaken av solvarmt blåbär mot tungan är en sensation i sig. Att lära sig spela en låt på gitarr och spela den uselt, utan ambition att någonsin bli bättre, bara för att ljudet av en vibrerande sträng gör rummet varmare. Att sitta på en stubbe och kasta kottar i en bäck och se dem sugas med av strömmen.

I samma ögonblick som en handling inte behöver tjäna ett yttre syfte faller en enorm börda av våra axlar: rädslan för att misslyckas.

Du kan inte misslyckas med något som inte har ett mål. Du kan inte göra en dålig insats i en aktivitet som saknar prestationskrav. Där nyttan upphör, där börjar den sanna friheten.

Det är också här, i det till synes onyttiga, som kulturen och konsten föds. Ingen stor dikt skrevs för att lösa en budgetkris. Ingen symfoni komponerades för att korta handläggningstiderna i en förvaltning. Konsten, litteraturen, leken och filosofin existerar just för att de vägrar låta sig reduceras till verktyg. De är inte medel för att nå ett mål; de är målet i sig själva. De påminner oss om att människan inte är en maskin som ska trimmas, utan ett mysterium som ska levas.

När effektivitetens förespråkare frågar oss vad vi ska göra med all den tid tekniken sparar, är det enkla och provocerande svaret:

Ingenting.

Inte ingenting i betydelsen passiv förlamning framför en skärm, utan ingenting i betydelsen frihet från tvång. Frihet att förspilla en eftermiddag på ett samtal som inte leder någonstans. Frihet att läsa en gammal bok som inte gör dig mer anställningsbar. Frihet att stirra i taket och lyssna på regnet mot fönstret utan att känna ett stygn av dåligt samvete.

Vi måste våga återupprätta amatören. Ordet kommer från latinets amator, den som älskar. En amatör gör inte saker för pengar, karriär eller prestation; hon gör det av ren, oförfalskad kärlek till saken i sig.

Kanske är det vår tids viktigaste räddningsplanka: att sluta vara proffs i alla delar av våra liv och återigen våga bli amatörer. Att våga göra saker bara för att de är vackra, roliga, sorgliga eller meningsfulla – helt utan att de någonsin behöver bli ”bra för något”.